Det har varit lite tyst här senaste tiden.
Mest för att jag i dagarna tänkte skriva om att vi plussat och äntligen är gravida. Lyckan senaste tiden har varit total men även försiktig.
Adéle kände ganska tidigt efter förra insättningen att hon var gravid.
Ömma bröst och allmänna gravidsymtom.
Vi hade bestämt att inte tjuvtesta denna gången.
Dock kunde Adéle i vanlig ordning inte vänta utan väckte mig på en måndag med ett leende och testet vid sin sida. ÄNTLIGEN !
Även tiden efter kändes bra och jag tänkte att denna gånger blir det verklighet.
Men när Adéle ringde mig i måndags 07.30 så hörde jag direkt att något är fel.
– kan du hämta mig på jobbet snyftade hon fram och jag fattade på direkten.
Åkte direkt och hämtade henne och jag kände på mig hela vägen att det var kört
Därfter togs en del blodprover med 2 dagars mellanrum.
Idag var det dags för ultraljud för att få det svart på vitt.
På kliniken konstaterades det att missfallet var ett faktum och att det dessutom inte såg bra ut i livmodern. Från kliniken till SÖS för vidare undersökning där de konstaterades att en skrapning måste göras.
Nu bryter vi ihop och kommer igen, för är det något vi är bra på så är det att resa oss ur askan.
Kärlek
Styrkekramar! För oss tog det ca 2,5 år (varav 1,5 i olika behandlingar) att få till en graviditet. Den nionde insättningen av embryo var den som slutligen funkade. Vi är så glada att vi aldrig gav upp, det är nog det enda rådet jag kan ge er. Kämpa på!
Styrkekramar! För oss tog det ca 2,5 år (varav 1,5 i olika behandlingar) att få till en graviditet. Den nionde insättningen av embryo var den som slutligen funkade. Vi är så glada att vi aldrig gav upp, det är nog det enda rådet jag kan ge er. Kämpa på!
Hej. För 3 år sedan fick vi veta att vi aldrig skulle kunna få några barn. Det saknades helt spermier sa dom. Vi led, kämpade med varandra, med otrohet, med ivf:er och med missfall, smärtan och sorgen. Till slut vågar man inte tro på någonting, inte ens på ett plus på stickan. För det fick vi till slut. Varje dag var man rädd för att blodet skulle komma men det gjorde det inte den här gången. Han ligger och sover på min mage nu. Två månader gammal och helt perfekt. Det skulle ju aldrig kunna ske men det gjorde det. Ibland går det inte men oftast går det till slut. Det finns ju flera sätt. Man ska bara hålla hela vägen tills man har den lilla människan utanför magen. Helt plötsligt ser man tillbaka på det svåra istället för att befinna sig i det.
Usch va hemskt.. Bamse kramar till er!
Kramar i massor! Bryt ihop men kom tillbaka.
Ni är bäst!