I väntan på första ultraljudet skrev jag ner lite om mina tankar och upplevelser från att vi plussade till tidiga ultraljudet. Nedan är alltså tankar innan ultraljudet som visade hjärtslag.
Jag hör Adéle börja gråta, och jag orden ”NEJ NEJ NEJ” ekar i mitt huvud. Jahopp, där var det kört igen tänker jag och blir besviken på mig själv över att jag återigen blir så besviken.
Sedan vaknar jag upp ur drömmen, pustar ut och intalar mig själv att allt är lugnt. Somnar om och drömmer samma dröm om och om och om igen. Hela natten loopas drömmen om missfall.
Första veckan drömmer jag att missfallet är ett faktum nästan varje natt.
Jag går som på nålar, frågar Adéle konstant om hur hon mår, om hon har ont osv. Hon svarar att allt känns bra. Tills en lördag då hon börjar gråta. Jag får direkt en olustkänsla och tankarna om att allt är kört kommer direkt.
– Det kom lite blod i morse och jag har en svag molande värk i magen säger hon.
Jag försöker muntra upp henne och hon märker att jag är nere. Vi åker och handlar lite snacks och jag har svårt att tänka på annat. Hon försöker lugna mig med att det säkert bara är lutinus-medicinen som ger henne sköra slemhinnor och som orsakar blödningen. Vi somnar tididigt och jag sover oroligt igen.
Dagen efter är det lugnt igen. Ingen blödning och inget ont.
Jag pustar ut lite men vågar fortfarande inte tro på att det kommer lyckas.
Går mest och väntar på missfallet. Kommer på mig själv att jag tänker att det kanske går denna gången för att genast slå bort tankarna för att inte bli för ledsen om det går åt helvete.
Läser statistik, om hur mycket bättre odds vi får om bara hjärtat slår på ultraljudet. Tiden går så långsamt och det känns som en evighet tills vi får göra ultraljudet . 2 långa veckor. Vill berätta om vår situation för övriga världen men ändå inte för att inte blåsa upp graviditeten.
Hur var era tankar första tiden i er eller er partners graviditet?
När kände ni att ni kunde pusta ut ?
Är i samma sits som ivfman. Plussade igår för första gången. Vår tredje ivf och efter 5 år.
Eftersom vi aldrig plussat har vi inte upplevt något missfall. Man läser att sannolikheten bara är 20%. Men de hjälper inte. Nojig som fan o läser och hör alla som har upprepande problem med missfall. Vågar inte glädjas.
Hej Nils,
Jag fattar precis vad du menar. Försök att se det positive, att ni nu vet att det iaf funkar att bli gravida. Sen får man vara orolig. Jag håller alla tummar jag kan!
Vår situation är så olik men samtidigt kan jag på något sätt relatera till er.
Vi har en dotter, hon är född 2011 och fyller 8 i år. Jag drabbades av en allvarlig förlossningsskada och har opererats totalt 30 ggr. Jag är stomiopererad och lever med kompliakationerna av min skada. Trots alla dessa operationer är jag inte alls hel utan tvingas kämpa med mina bekymmer varje dag. Jag har varit sjukskriven långa perioder men tack vare min make, vår dotter, mina föräldrar och alla som hjälper oss har jag lyckats behålla det psykiska välmåendet. Jag var ett bra jobb och det känns fantastiskt priviligerat att jag har mitt drömjobb trots alla sjukdomsperioder med allt vad de inneburit.
När vår dotter var 2 år gammal började vi drömma om ett syskon. Det har dock inte varit möjligt eftersom min hälsa varit så dålig (blodförgiftningar, infektioner, nära-döden-upplevelser) och vården har avrått oss från att försöka.
I april 2017 besökte vi spec MVC som lovade att hjälpa oss så gott de kan och jag fick så småningom ”grönt ljus” från mina kirurger. Efter fem år av syskonlängtan är vi nu i vecka 20 och det känns fantastiskt omtumlande på alla sätt och vis. Jag vågade inte pusta ut förrän efter vårt rutinultraljud för några dagar sedan där allt såg bra ut. Jag bröt ihop totalt under ul av alla känslor som sköljde över mig och först då vågade jag börja tro och hoppas att detta ska gå vägen. Så många känslor just nu.. Lycka, lättnad, kärlek… Men oron sitter ju där ändå och jag tror inte att jag kan slappna av förrän efter vårt planerade kejsarsnitt. Kram till er ❤️
Åh, vilken resa du gjort och vilken kämpe du är ! Det är såna som du som inspirerar när det känns tungt! Jag håller mina tummar att allt går bra och tack för att du delar med dig ❤️
Jag håller mina tummar för er och kikar in här med jämna mellanrum för att följa er resa ❤️
Jag kunde inte slappna av alls, tyvärr. Lite efter ultraljuden, lite när jag kände rörelser. Men på det stora hela inte alls, vilket är en stor sorg.
Har också fått flertalet missfall och även MA.
Vår kille är nu 9 månader och min största kärlek i livet.
Är gravid i vecka 35 efter 8 ivf:behandlingar. Fortfarande SÅN stor oro. Tänker ibland att oron kommer lägga sig om/när bebisen kommit ut frisk, men börjar då istället tänka en massa på plötslig spädbarnsdöd…
Hej!
Jag och min sambo befinner och precis i samma situation i dagsläget! Har för 11 dagar sedan gjort en femte insättning med en blastocyt. Ska för första gången få ringa in ett positivt besked imorgon, men så slår det mig att jag inte känner mig speciellt glad. Jag går mest runt och är livrädd och letar efter blod i trosan eller värk i magen som tyder på att detta har gått åt helvete.
Men så fick jag ett tips från en annan som befinner sig i samma sits. Att försöka tänka att på att vi faktiskt väntar ett barn och inte ett missfall. Jag ska sååå försöka ta till mig detta och försöka njuta för stunden av detta. För det kanske är sista gången jag faktiskt får uppleva detta!
Kram till er!
❤️
Jag satte små mål o första va v 12 och kubtestet. Men innan hade jag också molvärk o spänningarna i bröstet släppte som över en natt runt v 8 tror jag så då fick jag göra ett tidigt vul. Vilken lättnad att få se hjärtat ticka ❤ men va de orolig till v 12. Släppte lite efter det och ännu lite efter rul i v 20 men först v 23 släppte jag det helt o tänkte ”om det de är igång nu så kommer de iaf försöka rädda bebisen” Det skulle jag inte tänkt för v 24+0 föddes vår första. Han klarade sig inte tyvärr. Andra barnet va det precis samma resa, lite lugnare efter v 23, ännu lite lugnare efter v24 men sen föddes dottern i v26 ? hon är idag en pigg och fullt frisk 2,5åring
Nästa grav kommer bli en enda stor orostid men det är det värt i slutändan.
Stort grattis till er ?
Åh tack för dom fina och kloka orden ❤️
V 19 nu och fortfarande går vi och oroar oss. Vi såg det tickande hjärtat först V 11. Men precis som ni skrivit, ni har sett ett tickande hjärta (så underbart!!), Försök att tänka positivt, båda två! Efter en så otroligt lång resa, så är det äntligen er tur <3
Känner igen mig.. Har tyvärr haft tre missfall under en två års period. Efter tredje har jag börjat försöka jobba mer med mina tankar och attraktionslagen för att försöka må bättre. Trots att vägen är ännu längre än förr pga ärrbildning i livmodern så känner jag mig dock lugnare, gladare och positivare. Försök tänka att det är er tur. Visualisera er och känna in hur livet med ert barn är och ser ut. Ni väntar barn och inte missfall. Jag hoppas att jag kan tänka såhär nästa gång, för nästa gång ska det gå bra✊?❤️
Tusen tack för de fina orden, så klokt. Jag tar med mig det ❤️
Jag är gravid i v 9 och har sett hjärtslag på ultraljudet två ggr, men har ändå gigantisk missfalls-ångest. Tror det blir så när man har kämpat i många år och har flera missfall i bagaget. Man får försöka ta en dag i taget…
Grattis! Efter mina 6 missfall vet jag inte om jag någonsin kommer pusta ut, de flesta efter spontana graviditeter, 1 efter ivf, är i v 24 nu efter återföring av ett fruset embryo. Alla ultraljud har sett bra ut och igår hörde jag hjärtslagen hos BM för första gången, ångesten har minskat, men som min BM sa, helt kommer den nog inte försvinna innan jag ligger där på förlossningen med min bebis i mina armar.
Jag håller tummarna för er!
Tack ! Jag håller tummarna för dig med ! ❤️