ivfpappan.se

Här kommer ett lite längre mörkare inlägg..

I takt med att jag läser om kända människors om gått bort har jag börjat fundera en hel del på döden och dess ständiga närvaro. Det är framför allt äldre kändisar som sätter sig mest. Folk som är i samma ålder som mina egna föräldrar och även yngre.  När man var yngre var döden något som sker när man är riktigt gammal och skruttig.

Jag och min pappa lyssnade ofta på Sven-Ingvars i vår gamla Volvo 240 i början av 90-talet. Vi kollade på Jönsson-ligan där Johannes Brost spelade skurk och vi skrattade till Janne Loffe Karlsson tillsammans. Alla numera bortgångna vilket får mig att tänka på min pappas ålder.

I mitten av 2017 så sökte min syster vård efter att ha upptäckt rodnader i ansiktet som hon inte visste var de kom från. 

Efter en massa tester och genomgångar konstaterades det att rodnaderna berodde på flera blodproppar bl.a. i hjärtat.

Därefter gjordes en massa nya tester och blodförtunnande sattes in i väntan på svaren från alla tester som gjordes.

Jag minns dagen hon ringde så väl. Jag satt i bilen påväg från ett kundmöte i centrala Stockholm. Hon grät och hulkade fram att hon skulle dö. Jag försökte snabbt förklara att det skulle hon inte alls och att detta såklart går att lösa. Hon replikerade att jag kan få prata med läkaren och att de förklarat att hon med största sannolikhet har en mycket ovanlig och obotbar blodsjukdom.  Jag började för första gången på år gråta. Jag fick nästan panik. Jag kan ju fixa det mesta och allt löser sig bara man tror på att det går.

En stund efter vi la på ringer läkaren upp. Han är samlad, saklig och sådär lugn bara en läkare kan vara.

Han förklarar att hon antagligen har en väldigt ovanlig blodsjukdom som gör att kroppen inte kan bryta ner de protein som produceras och som resulterar i proppar i lungor, hjärtat och i andra organ.

Jag säger direkt att man borde kunna ta cellgifter, stamcellstransplantation eller liknande,

”Kanske, tyvärr är det inte min expertis men det jag läst mig till ger inga goda förhoppningar när det gått så här långt” förklarar han.

Därefte skickas hon till Lund där också sjukdomen konstateras.

Prognosen är att hon överlever till jul ungefär var utlåtandet.

De flesta personer hade bara gett upp direkt. Skitit i allt och bara lagt sig ner och väntat. Men inte min syster.

Jag ska ha en stor fest!, utbrast hon. – en avskedsfest och ingen jäva begravning.

Sagt och gjort. Den 9e september hade hon en riktig hållkäften-fest där hon bjudit in alla nära och kära. Såklart passade hon även på att gifta sig under denna festen till allas stora glädje. Hon läste upp en personlig hälsning till alla i familjen samt till alla de extrabarn (hennes barns kompisar) som alltid hängt hemma hos dem.

Det dansades, festades och vi åt gott. Syrran var med så länge hon orkade och när han inte orkade festa längre la hon sig i sin säng och pratade med alla var för sig en stund.

Vi var sedan nere hos henne över julen. Första julen på över 20 år som spenderades med alla i familjen samlade och då även mamma och pappa som varit skilda i 20 år. Hon verkade även lite piggare tyckte jag.

Sedan kom påsken och vi beslutades oss för att åka ner igen. Återigen var alla samlade och vi åt gott, spelade spel och umgicks. Syrran var med och orkade med det mesta och vilade lite när det blev för mycket. Är så glad att jag åkte ner över påsken såhär i efterhand .

Två dagar efter att vi lämnat Karlskrona, den 3e april 2018 ringer min pappa och berättar att min syster somnat in lugnt och stilla då hennes hjärta inte orkade mer.

Grät igen för andra gången på mindre än ett år. Nu fick hon ju aldrig vara med om att vi blir gravida. Mina barn kommer aldrig få uppleva hennes fantastiska barnasinne.

Samtidigt visste jag inte hur jag skulle berätta detta för Adéle som då var i New York.

Beslutade mig för att ringa och berätta direkt då jag inte ville att hon skulle läsa det på Facebook.

Dagen efter åkte jag till jobbet. Visste att det var där jag kunde känna lugn i sorgen när Adéle inte var hemma. Skrev ett mail till alla kollegor och stödet jag fick är jag evigt tacksam för.

Efter detta blev döden ännu mer närvarande. När man inte har barn att oroa sig för så blir det automatiskt att man oroar sig för sina nära och kära på ett annat sätt.

Den dagen jag förhoppningsvis får barn, så hoppas jag att jag är precis lika bra med kidsen som syrran. Hos henne fick barn vara barn, och det lovar jag att föra vidare!

Var rädda om er!